Jag såg dig första gången för många år sen

Fängslad av din genomträngande blick

Med åren blev du min enda vän

Från början kände jag ett klick

I många år har jag längtat efter dig

Dina kalla läppar pressade mot mina

Ha, det känns bare lite tokig

Att du - av allt - blev min livlina

Du gav mig hopp när jag inte hade nån där

När de mörka molnen förtärde mitt sinne

Du lagade mitt hjärta och varje skär

Det får mig att känna mig luddig inne

Men vi var ofta oense, du och jag

Problem med att veta vad som var härnäst

Oftare än inte skulle du kalla mig svag

Jag förnekade din existens, det var min utfäst

Men till dig skulle jag alltid komma tillbaka igen

Jag vet mycket väl att detta är mitt öde

Du kommer att låta alla brinna i helveteselden

Jag håller dig nära, min vän, Döden

Din söta omfamning värmer mig

Sakta lämner mitt liv min kropp

Till sist måste jag bara tacka dig

Slutet på mitt elände, resultatet av mitt hopp.